Myrspindlingarna (sektionen Scauri) tycks uppträda ganska ojämnt över åren, åtminstone i Norr- och Västerbottens län. Jag är uppvuxen vid, och går fortfarande mycket i, ett stort område av myrmarksmosaiker med gammal barrskog på mestadels kemiskt sur urberggrund – den miljö där två av tre arter i gruppen ska vara ”vanliga”. Vissa år ser jag dem ändå förvånansvärt sällan. Ett gott myrspindlingsår (exempelvis 2024) kan de däremot finnas lite här och där: i blåbärsskogen, på sandtallmarkerna med renlavar, på klipphedarna och i myrkanterna.
Myrspindlingarna kännetecknas av ett rätt stabbigt utseende med klubbformad fot (ibland kantad fotknöl) vilket gjort att de emellanåt placerats bland ädelspindlingarna (Phlegmacium). Alla tre arterna har gulgrönt velum, typiskt synligt som en tunn hinna på fotbasen. En färg som är nära nog omöjligt att fota med de flesta mobiler utan att bråka mycket med inställningarna. Alla arterna har en brunaktig hatt som är hygrofan – vilket främst syns i form av mörkare ådror och droppfläckar, ofta i en zon mellan hattcentrum och hattkant (se bild 2 och 3). På unga fruktkroppar kan hattkanten vara grönaktig av velumet. Alla arterna har också blå toner på fot och i kött.
Sektionen Scauri står nära sektionerna Multiformes (arterna kring hjortrongul spindling Cortinarius multiformis, tidigare Lökspindling) vilket bland annat märks av att även myrspindlingarna har en honungsdoft i snittytan. De står även nära sektionen purpurascentes, som också omfattar arter med honungsdoft, som anilinspindling C. porphyropus. Dessa grupper delar också tendensen att ha hygrofana fläckar och ådror på hatthuden.
Grön myrspindling Cortinarius scaurus
Växer främst på lite friskare-torrare mark i (kemiskt sur) blåbärsskog, alltså inte som namnet antyder på myrar. Den skiljs också från de andra två arterna på att skivorna är gröna på unga fruktkroppar!
Blå myrspindling Cortinarius sphagnofilus
Blå myrspindling är arten som är avbildad på bilderna. Den kan även växa på både torra och friska sura marker med tall och gran men förekommer oftare som namnet antyder i vitmossa (sphagnum) som på bild 2–3, och gärna i myrkanter (se växtplatsbild). Arten saknar grön ton på unga skivor som däremot kan ha en svag gråblå ton.
Stor myrspindling Cortinarius herpeticus
Stor myrspindling är klurigast att komma underfund med. Den är vanligtvis större och robustare och har ofta en ljusare (mer ockrabrun) hattfärg. Skivorna är lite intermediära – blågröna – ibland blåaktiga med grön egg. Den förefaller också i lite högre grad förekomma på rikare marker i bergig terräng. Jag har aldrig sett den i verkligheten, men upplever att den är lättare att förväxla med arter utanför gruppen än de övriga två.
