Det här är ett bra exempel på en lätt igenkännlig art i undersläktet Phlegmacium. Mångkransad spindling går i rätt skick, på rätt plats, att artbestämma utan varken tvärsnitt, doft eller kemiska reaktioner med lut/KOH.
Arten lever i mykorrhizapartnerskap med björk, särskilt vårtbjörk. Hatten är (ofta varmt) gul-gulbrun–gulorange. På foten, som är jämntjock–klubbformad (ofta lite spetsigt avsmalnande vid basen) fins typiskt flera distinkta kransar eller flockar av tjockt, gulbrunt–brunt velum mot en blekare (i grunden vit) botten (själva fotens färg). Velumrester finns inte sällan också längs hattkanten. Skivorna kan som unga ha en blek blå ton, men är för det mesta mer vitgråaktiga. Likt alla spindelskivlingar blir de bruna i sen mognad av sporerna. Köttet är rent vitt, och färgas gult med KOH likt många genetiskt närstående arter.
Den absolut vanligaste växtplatsen för mångkransad spindling är nära björkar på gårdstun, i gräsmattor och andra ljusöppna gräsmarker. I dessa (ljusa) miljöer är färgerna ofta lite avmattade, och fruktkropparna är i regel mycket robusta till formen (bild 2–3). Hattdiametern på en vuxen fruktkropp kan väl överstiga en (-1,5) decimeter i diameter. När arten däremot växer i skogsmiljöer (lite skuggigare) är färgerna ofta lite skrikigare och formen mer spenslig (bild 1). Mångkransad spindling gillar att hänga i grupp, och det är vanligare att hitta en handfull än en helt ensam fruktkropp. Det är inte helt ovanligt att man hittar mycel med 10–20 fruktkroppar och att de står, i alla fall delvis, i mycket täta klungor (som på bild 2).
Mångkransad spindling är spridd över stora delar av Nord- och Centraleuropa, inklusive Storbritannien och Island, och vidare in i Asien. Den tycks dock snabbt bli ovanligare i mellan- och nordlig boreal zon (t ex Västerbottens- och Norrbottens län) och saknas nog i alpina områden (fjällbjörkskogen). Vid mitt ena hem på Höga kusten (sydlig boreal zon) är den mycket vanlig på gårdarna och här och där i skogen, medan jag vid mitt andra hem (Umeå) bara sett den enstaka gånger (och bara i skog tror jag) trots att staden karaktäriseras av sina björkalléer. Detta speglar i stort sett utbredningen av en annan vanlig björksvamp med liknande miljöpreferenser, orange kamskivling Amanita crocea, som dessutom har en del likheter i färgerna!
Förväxlingsrisk med grankransspindling
Den huvudsakliga förväxlingsarten till mångkransad spindling torde vara typarten för undersläktet Phlegmacium, grankransspindling C. saginus. Grankransspindling liknar mångkransad spindling i storlek och form. Grankransspindling har också (ofta) liknande velumkransar/fjäll på foten även om det händer att den är nästan kal. Den är dock (mörkare) rödbrun–brun på hatten (gula toner kan finnas, särskilt på hattkant som ung) och saknar, även som ung, blå ton på skivorna.
Miljön är för det mesta helt annorlunda: Grankransspindling är en karaktärsart i magra/kemiskt sura så kallade blåbärsgranskogar och mykorrhizapartner är som namnet antyder gran. Ganska ofta står den lite fuktigt, gärna i vitmossa (Sphagnum). Det händer dock att den dyker upp på lite torrare, rikare marker. KOH reaktion i köttet skiljer sig också. Grankransspindling får bara en brun fläckning.
Summerat:
- Mörkare, mer brun fruktkropp, växtplats i granskog av blåbärstyp, gärna i vitmossa = grankransspindling.
- Med vitflockigt velum (i flockar eller band) eller med mycket tunna velumband i till exempel gult eller brunt och/eller grynig hattstruktur och träd som bok, ek, hassel hamnar man på andra arter, men de är ändå såpass olika att jag utelämnar dem här.
