Dermocybe har länge varit en avgränsad grupp bland spindelskivlingarna som i vissa traditioner t.o.m. behandlats som ett eget släkte. I den svenska taxonomin sorterar vi dock dessa arter inom ett större undersläkte, Cortinarius subgenus Cortinarius som vi brukar definiera utifrån att arterna har torr hatt och torr fot.
Arterna i Dermocybe-gruppen definieras förutom detta av förekomsten av ett antal kraftiga gula, gröna, orangea och röda pigment/färgämnen, vilka gjort dem populära bland de som färgar till exempel garn. Hit hör dels de arter som på svenska har ändelsen “kanelspindling” liksom arterna med “blodspindling” i namnet. En del av arterna saknar dock ord i svenska artnamn som knyter dem till denna grupp (exempelvis videspindling C. cinnamomeoluteus, sumpspindling C. uliginosus och kärrspindling C. tubarius). I Europa finns åtminstone ett 20-tal arter i Dermocybe, och några är fortfarande kvar att klargöra taxonomiskt.
En viktig grundregel när man ska artbestämma dermocybe är färgen på skivorna på unga fruktkroppar. Att försöka bestämma spormogna eller bedagade fynd är i praktiken ofta omöjligt. Det bästa sättet att bedöma skivfärgen är att dela en riktigt ung fruktkropp i tvärsnitt. Kanelspindlingarna går hyfsat bra att dela in i arter med (1) gula skivor, (2) orangea skivor, (3) grönaktiga skivor, (4) rödaktiga skivor.
När det gäller C. cinnamomeus, den art som kort och gott heter kanelspindling på svenska, finns en viss tendens att använda namnet som ett slags kollektivtaxon/slasktaxon för fynd i gruppen (exkluderat de med väldigt dominerande röda pigment). Det syns också i rapporteringen på Artportalen, där artfaktas galleri är en salig röra av olika dermocybearter (och en del telamoniaspindlingar).
Kanelspindling hittar man för det mesta ganska torrt/magert med gran, tall eller björk. Den är säsongstidig, och kan dyka upp redan på sommaren, men återkommer under hösten med. I regel är det en ganska liten, relativt spensligt byggd art. Hatten brukar ha en dominant (kanel)brun ton, foten en ofta blekare gul-gulbrun ton och viktigast: skivorna på unga fruktkroppar är varmt/kraftigt orangea. Inte gula, inte gröna, inte röda. Orangea. Kontrasten i färg mot hatten och fotens färg brukar vara tämligen tydlig.
Bland kanelspindlingarna hos oss finns egentligen bara en annan art som har så här starkt orange skivfärg: Cortinarius malicorius, som heter Grönköttig spindling på svenska. Det är typiskt en lite mörkare, mer robust och vanligen till storlek lite större art som typiskt växer lite fuktigare på näringsrikare mark. Artnamnet är dock inte helt klockrent, då den gröna tonen i köttet är en högst variabel karaktär, som dessutom kan finnas svagt också hos t ex Kanelspindling (oftast främst i fotbasköttet).
Ett misstag man lätt gör med fräscha men ändå något spormogna fruktkroppar, är att ta arter som egentligen är gulskiviga för att vara orangeskiviga då dessa kan få en snarlik lite rostig färg i det mellanstadiet. Här vill jag trycka en gång till på värdet av att hitta mycket unga fruktkroppar, att dela i tvärsnitt och att ha med sig hur stark/skrikig den orangea färgen är på en ung Kanelspindling.
Artens DNA-neotyp är från Säbrå socken, Ångermanland. Det är kollekten CFP623 som finns i Cortinarius Flora Photografica, se bilder. Fynden på mina bilder är också från Ångermanland, några mil nordöst.
