Det här är en av våra vanligare spindlingar i det stora undersläktet Telamonia. En stilig, ofta ganska stabbig och ibland lättbestämd art som utsmyckar våra blåbärsbarrskogar. Lilaspindling Cortinarius evernius lever främst i partnerskap med gran och hittas typiskt på kemiskt surare, fuktig till frisk mark, ganska ofta i vitmossa. Den växer gärna i grupp eller ganska täta tuvor.
Likt de flesta telamonior är lilaspindling hygrofan, det vill säga att den ändrar färg beroende på fuktighetsförhållanden: En färg som riktigt fuktig, en annan som riktigt torr. I lägen mittemellan, blir den fuktiga respektive torra färgen fördelad i mönster, särskilt på hatten. Det vanligaste är att det blir en zonering (tydlig färgskillnad mellan hattens mitt och kant), men det kan också vara fläckvis och i strimmor.
Fördelen med lilaspindling är att den gärna växer i miljöer med ganska jämn fuktighet. Då håller den sig ganska uniformt lila, sällan med uppenbar zonering, men skiftar med åldern mot rödbrun–umbrabrun. Om den torkar upp rejält blir den ganska ljust (gulbeige-)brunare. Hatthuden är typiskt lite torrt fnasig, som ung fibrig av velumrester. Skivorna har en ton som är snarlik hattens redan som unga.
Foten är ganska stabil är gärna också lite avsmalnande–spetsig i fotbasen. För det mesta med ett kraftigt vitt velum som bildar kransar eller band men ibland mindre rikligt i form av flockar. Köttet är i stora delar påtagligt, klart lila–violett, Ofta är köttets färg bestående även hos äldre fruktkroppar som i övrigt fått en (röd)brun färgställning.
Lilaspindling har vanligen inte någon särskilt påtaglig doft. Att lukta är dock viktigt! De troligen vanligaste förväxlingsarterna har nämligen i flera fall en tydlig doft. Det gäller till exempel vitterspindling C. agathosmus som har en fruktig doft lik övermogna päron. Vitterspindling är typiskt mycket tydligt hygrofant zonerad och har ofta stora hudaktiga velumlappar på hattkanten.
Bild 1-2 och 4 här är jag personligen mycket trygg med att kalla lilaspindling redan i skogen. Bild 2 besvärade mig i fält, men jag vågade utesluta ev förväxlingar i mikroskopet. Den ensamma tokigt växande fruktkroppen på sista upplägget trollade jag bort mig själv helt med faktiskt, trots mycket typisk miljö. Alla 4 fynden (två från Västerbotten och två från Ångermanland) är DNA-sekvenserade och matchar perfekt som Cortinarius evernius – lilaspindling.
Förväxlingsrisk:
Arten C. cinnamoviolaceus (har kallats källarspindling C. imbutus hos oss) är också en trolig förväxling. Men den är överlag mer rödbrun på hatten, saknar violett ton i köttet och har en doft som brukar associeras till vinkällare.
Vridspindling C. tortuosus är en annan möjlig förväxling, särskilt då den gärna växer på samma ställen som lilaspindling. Den är överlag mer slank, fragilare (tänk fot som blir mos när man drar upp den oförsiktigt), mer glatt hatt och har påfallande rödbruna skivor.
I andra miljöer (till exempel med lövträd) eller mer uppenbara avvikelser finns andra möjliga förväxlingar.
