Granen i sig är ett träd som föredrar frisk, näringsrikare mark, gärna sluttningar med rörligt markvatten. Granen är ganska känslig för torka och etablerar sig helst som “sekundärträd” under en existerande trädskärm säkrar granen sig i varmare lägen från torka genom att växa i grupper som bygger upp tjocka, fuktighetshållande barrmattor. Många ovanliga spindelskivlingar, särskilt en del så kallade ädelspindlingar (Phlegmacium) har en fallenhet för att växa i dessa fuktighetshållande barrmattor. Vissa ädelspindlingar, som puderspindling Cortinarius aureopulverulentus och myrstacksspindling C. rosargutus tycks ha en särskild benägenhet för denna typ av barrmattor, liksom övergivna myrstackar.
I kalkpåverkade, ljusöppna så kallade bondeskogar, där djuren förut strövade fritt, koncentreras även många andra arter till denna växtplats i jakt på ihållande fukt. Så kan det också vara i granskogar på kalkrik morän- eller blockmark i sydsluttningar.
In under grenarna!
Det kan vara ganska bökigt att ta sig in under “kjolarna” på granarna, eller bland spärrgrenar på en grandunge, men det lönar sig om man vill hitta dessa arter. Inte sällan ackompanjeras de också av både vanligare och ovanligare nedbrytarsvampar, till exempel jordstjärnor, små fjällskivlingar och större fjäll- och trattskivlingar.
På bild 1 syns en sådan tätväxande spärrgrenig grandunge på blockmark i sydläge. i kant med de yttersta grenarna växte klubbspindling C. varius, en bra indikatorart för ovanligare arter i den här miljön. Jag gick runt för att se om det gick att komma lite längre in. Efter ett halvvarv (bild 2) var de lägsta grenarna lite högre från marken, och något intressant skymtade där inne, nära stammarna. Det blev helt enkelt att krypa och sista biten åla på mage för att komma fram utan att slåss med grenarna. Väl framme blev jag väl belönad: där stod en fin högmogen grupp med tre kopparspindlingar C. cupreorufus. En VU-rödlistad ädelspindling som för det mesta är omisskännlig. Den kan förväxlas med anisspindling C. odorifer som skiljer sig genom sin tydliga doft av anis och att den har gult kött till skillnad från kopparspindling som har vitt–gråvitt kött och en svag, inte utmärkande doft.
Sedan jag blev mer konsekvent i den här typen av sökmetod har jag sett långt mycket fler arter och mycel än jag gjorde dessföre. I mindre ljusexponerade/dränerade lägen kan det vara lite mindre bökigt, men samtidigt tycks vissa av dessa arter också avta i sådana expositioner, så de gillar kanske i någon grad värme också.
Ädelspindlingar i kalkbarrskog – svåra att lära sig?
Det är faktiskt, i många fall, inte så svårt som folk får för sig. Av arterna vi har med kantad fotknöl i (kalk)barrskog rör det sig om cirka 20 arter. Ungefär 15 av dessa går det att komma till namn i fält med luktsinne och en flaska KOH (med bra bilder och kollekt kan man sedan ta hjälp av andra för eventuell uppföljningskoll). Ytterligare en handfull arter kan man komma till rätt artpar, men sen gäller mikroskop. Sen finns det alltid fynd som är lite atypiska och bökar till det, men de är inte i majoritet. Gamla fruktkroppar som börjat få rejäla ålderstecken (till exempel bruna skivor) ska man försöka att undvika.
Spridningen av de här arterna är också ganska ojämn. I ett visst geografiskt område är det ofta bara typ 3–7 arter man hittar mer ofta, enstaka gånger några fler. I skogen på dessa bilder är det i vanlighetsordning strimspindling C. glaucopus, gyllenspindling C. aureofulvus, persiljespindling C. sulfurinus, barrfagerspindling C. piceae, tvillingspindling C. metarius och kopparspindling C. cupreorufus. Sen finns några enstaka fynd av rovspindling C. napus och dvärgblekspindling C. cremeiamarescens. Har man sett dessa exempel några gånger går faktiskt alla i rätt form att artbestämma i fält utan KOH, förutom tvillingspindling C. metarius som behöver skiljas från blåfotad fagerspindling C. barbaricus i mikroskop.
Olika lokaler för vedsvamp och ädelspindlingar
Generellt får man ha ett helt annat söktänk än när man letar vedsvamp. Bra ädelspindlingslokaler kan ibland i det närmaste helt sakna betydande förekomst av död ved eller ha död ved med väldigt ointressanta arter. Även om det finns fantastiska överlappsexempel så söker jag mig ofta bort från död-ved-anhopningar när jag letar mykorrhizasvamp. På samma sätt söker man ju i någon grad skugga när man letar svamp, medan man letar ljus när man söker kärlväxter.
