Många naturvårdsarter i både sandtall- och kalkbarrskogar tillhör ordningen Thelephorales. Nästan alla arter som ingår i ordningen bildar ektomykorrhiza och många tycks ställa höga krav på sina livsmiljöer, huvudsakligen avseende trädkontinuitet och markens beskaffenhet (pH-värde, genomsläpplighet, osv.). Utifrån dagens systematik innehåller ordningen två familjer: Bankeraceae och Thelephoraceae.
I Bankeraceae finns flera släkten som tillsammans utgör en betydande del av sandtall- och kalkbarrskogarnas naturvårdskanon: Hydnellum (korktaggsvampar), Phellodon (lädertaggsvampar), Sarcodon (fjälltaggsvampar s.str.) och Boletopsis (gråtickor). Den absoluta merparten av arterna inom familjen bildar rätt stora fruktkroppar med hatt och fot som växer i det fria (inte under ved eller dylikt).
Av de 45 arter i familjen som finns upptagna i Artfakta är 42 rödlistade: 1 som CR (Akut hotad), 13 som EN (Starkt hotad), 11 som VU (Sårbar), 16 som NT (Nära hotad), och 1 som DD (Kunskapsbrist). Alltså är drygt 93% av arterna i Bankeraceae rödlistade. Av de ej rödlistade arterna är 2 bedömda som LC (Livskraftig) och 1 som NA (Ej tillämplig). Totalt har drygt 213,000 observationer av arter i Bankeraceae registrerats i Artportalen till dags datum.
För “kusinerna” i Thelephoraceae ser situationen helt annorlunda ut. Familjen innehåller fem släkten, varav endast ett har ett svenskt namn i Artfakta. Dessa är, i ordning av antalet arter som finns inom respektive släkte enligt Artfakta, Thelephora (filtskinnssläktet), Polyozellus, Tomentellopsis, Amaurodon, och Odontia. Den absoluta merparten av arterna inom familjen bildar förhållandevis små skinnlika fruktkroppar på undersidan av död ved, stenar, förna, i taket på gnagargångar, och dylikt. Familjens mest välkända art, vårtöra, bildar dock ofta fruktkroppar i det fria.
Av de 61 arter i familjen som finns upptagna i Artfakta är 16 rödlistade: 1 som VU, 1 som NT, och 14 som DD. Alltså är “bara” drygt 26% av arterna i Thelephoraceae rödlistade, och alla utom två i kategorin DD. Arterna inom Thelephoraceae rödlistade som NT och VU blev för första gången rödlistade i 2025 års upplaga, från att tidigare ha klassats som NE respektive LC. Av de ej rödlistade arterna i Thelephoraceae är 19 bedömda som LC (Livskraftig), 8 som NA (Ej tillämplig), och 26 har inte bedömts alls (NE). Mer än hälften av arterna som rödlistats i familjen tillhör släktet Polyozellus. Vid skrivande stund har totalt knappt 11,000 observationer av arter i Thelephoraceae registrerats i Artportalen.
I ljuset av ovan framgår en tydlig diskrepans mellan de två familjerna: Bankeraceae-arterna har nästan 20x fler fynd än Thelephoraceae-arterna i Artportalen, och antalet rödlistade arter är mer än 3x fler i Thelephoraceae än i Bankeraceae. Därtill är en mycket större andel av arterna i Thelephoraceae rödlistade som DD eller inte bedömda alls, jämfört med arterna i Bankeraceae. Dessa skillnader kan förmodligen till någon utsträckning förklaras av att arterna i Thelephoraceae genuint skulle kunna vara mindre kräsna, samt att de är svårare att upptäcka och artbestämma. Det förefaller dock osannolikt att inte bristande kunskap om arternas ekologi skulle utgöra en orsak till skillnaderna mellan familjerna. Givet detta framstår det som befogat att ägna arterna i Thelephoraceae större uppmärksamhet. Eftersom att kunskapsläget är rätt dåligt, samtidigt som flera av arterna tycks kräsna avseende sina livsmiljöer, så verkar Thelephoraceae som ett bra ställe att upptäcka “nya” natuvårdsarter.
Nedan följer en presentation av en art inom Thelephoraceae som 1) finns i sandtallskogar samt kalkpåverkade skogar, 2) går att känna igen redan i fält, 3) är dåligt känd och 4) kan vara en naturvårdsart. Förhoppningen är att denna text kan bli den första i en serie om naturvårdsintressanta eller potentiellt naturvårdsintressanta mykorrhizabildande skinnsvampar.
Thelephora eulateritia, “lateritfiltskinn”
“Lateritfiltskinn” bildar uppseendeväckande tegelröda fruktkroppar. Dessa är helt resupinata och har i huvudsak en filtartad, kornig till luddigt småvårtig ytstruktur. Fläckvis kan den mogna fruktkroppen vara nästan slät och vaxartad. När fruktkroppen är välutvecklad är den m.e.m. sammanhängande, undantagsvis kan den bestå av m.e.m. separata gryn. Fruktkropparna kan täcka flera kvadratdecimeter av substratet, men är oftast mindre, snarare några kvadratcentimeter. Fruktkroppens kanter är indistinkta och saknar rhizomorfer. Det finns inga uppgifter om att arten skulle ha någon säregen doft eller smak.
Ekologi
Arten bildar ektomykorrhiza och fruktifierar under död ved och liknande. Fynd finns registrerade i Artportalen från juli till november, med flest fynd från mitten av augsti till slutet av september. I övrigt är artens ekologi, föga överraskande, i nuläget dåligt klarlagd. Den beskrivning av artens ekologi som finns i Artfakta är mer eller mindre innehållslös. I Hotade och sällsynta svampar i Dalarna anges att flest fynd gjorts i gammeltallskog. Arten är rödlistad som VU i Danmark och i Svampeatlas uppges den huvudsakligen förekomma i bokskog på kalkhaltig mark, men “ska även kunna finnas i barrskog”. Vid en granskning av rapporterna i Svampeatlas framgår att bok är vanligaste mykorrhizapartnern, men bl.a. tall, pil, och lönn har även angetts. I Tyskland ska lokalerna för fynden antyda att det rör sig om en kalkgynnad art.
I Artportalen finns 43 fynd registrerade av arten och för 28 av fynden saknas uppgift om biotop. Av de femton fynd där någon uppgift om biotop finns så är sandtallskog den biotop där flest fynd av arten gjorts (7 st). I norra Sverige har flera fynd av arten gjorts på kolad tallved och på de lokaler där arten är funnen har i regel även fynd av hotade svampar knutna till sandtallskogar registrerats i Artportalen. Andra biotoper som arten rapporterats från är bl.a. hällmarksbarrskog och kalkrik fjällhed.
För 19 av fynden i Artportalen har uppgifter om substrat angetts. Tall utgör det i särklass vanligaste substratet (12st), på en avlägsen andraplats ligger gran (3st). Asp, ask, fjällbjörk, och Salix har angetts som substrat för ett fynd vardera. Givet att arten uppges finnas på ask och fjällbjörk bör rimligen även biotoperna fjällbjörkskog och ädellövskog vara aktuella.
Utbredning
Fynd av arten har i stort sett registrerats i hela landet. Det finns fynd hela vägen från Norrbotten till Skåne, från kust till fjäll, samt på Gotland och Öland. Merparten av fynden är dock från norra Sverige. I världen i övrigt uppges arten förekomma i stora delar av Eurasien samt Nordamerika. Arten förefaller vara relativt sällsynt överallt där den förekommer. Endast i vissa ryska källor uppges att arten ska vara rätt vanlig.
Tolkning av befintlig information
Utifrån ovan skulle det vara lätt att dra slutsatsen att det rör sig om en art som har mycket bred ekologi och som förekommer i stora delar av världen. Detta ska dock betraktas i ljuset av att det som i dagsläget behandlas som en enda art egentligen utgör ett artkomplex.
En hypotes som skulle stämma väl överens med den begränsade information som finns tillgänglig i nuläget är att det som idag framstår som en art med mycket bred ekologi och utbredning i själva verket utgör flera distinkta arter med snävare ekologiska krav. Detta tycks utgöra ett allmänt mönster inom samtida mykologisk forskning. Det vore därtill inte alltför överraskande om artuppdelningen följer ekologiska mönster som uppvisas t.ex. bland flera av kusinerna i Bankeraceae. Exempelvis att en art i ett artpar eller släkte är knuten till näringsfattig tallskog (och huvudsakligen till tajgan) medan en annan förekommer i näringsrika, kalkpåverkade miljöer. Jfr. t.ex. med förhållandet mellan Boletopsis grisea kontra B. leucomelaena.
Ovan utgör givetvis omfattande extrapolering från begränsad information. Sannolikheten att dessa hypoteser visar sig vara åtminstone delvis felaktiga är således hög. Exempelvis skulle uppgifterna vi har tillgång till idag förklaras lika bra av ett scenario likt uppdelningen av svart taggsvamp, Phellodon niger s.lat..
En “brun form” av arten ska också förekomma (uppgift från Slava Spirin, via Carl Jansson). I de fall när arten tar denna form lär den vara omöjlig att artbestämma i fält. Det verkar dock vara möjligt att känna igen den mikroskopiskt, eftersom arten inte har någon reaktion i KOH, medan arter som uppges likna T. eulateritia, till exempel. T. eucoerulea, ska reagera gul-grönt-blåsvart. Dock tycks det råda delade meningar om detta, då nyckeln över tomentelloida svampar som finns tillgänglig på internet uppger att även T. eucoerulea saknar reaktion i KOH. I den nyckeln blir därmed färgen på fruktkroppen avgörande för artbestämningen, vilket innebär att en “brun form” av T. eualateritia enligt nyckeln blir T. eucoerulea.
“Att-göra”
Om du tidigare registrerat fynd av arten i Artportalen, men inte angett någon biotop eller liknande: gör gärna det, om du minns i vilken biotop du gjorde fyndet.
Börja eller fortsätt eftersöka arten och registrera fynd i Artportalen, med utförliga uppgifter om bland annat biotopen (i synnerhet trädslag/potentiella värdträd, trädkontinuitet, och om det är näringsrik eller näringsfattig mark), gärna med bilder.
I sandtallskog är att leta svamp under ved en väletablerad metod som lämpar sig bra för att hitta bland annat den aktuella arten. Att lyfta eller vända lämpliga vedbitar i t.ex. näringsrik lövrik granskog är dock mindre vanligt, men kan även där utgöra en viktig del av en svampinventering. Utöver den aktuella arten skulle sannolikt fler fynd av nedbrytare som gröntagging, fjädertagging, kilporing, och narrporing kunna göras om man i större utsträckning rullade ved i näringsrika barrskogar. Detsamma gäller fynd av andra mykorrhizabildande skinnsvampar som t.ex. Polyozellus niger.
Fynd av “lateritfiltskinn” i trädslagsrena bestånd, bestånd på tydligt basisk/näringsrik mark, samt eventuella fynd i hårt brukade skogar och plantager är särdeles intressanta. Kollekt från väldokumenterade fynd kan vara aktuella för gensekvensering.
I nedanstående video berättar Anton Lundberg om arten. Filmat under en skogsgruppsträff med Naturskyddsföreningen i Norrbotten.
