Juvelspindling funnen i Norrbotten!

Under hösten gjordes ett förvånande fynd av den sydliga, kalkkrävande och rödlistade arten juvelspindling i en oskyddad skog i Bodens kommun i Norrbotten.

I september arrangerades ett svampsymposium i norrbottniska Råneå älvdal och kringliggande områden. Detta är en trakt med en del kända förekomster av kalkberggrund (dolomit) samtidigt som grönstensberggrunder är relativt vanliga. Här finns också förutsättningar för skalgrusförekomster. Förutsättningarna för förekomst av kalkbarrskog är därför goda och i vissa fall är sådana miljöer också kända genom florakartläggningar.

Målsättningen vid symposiet var att samla svampkunniga för att kartlägga marksvampar i detta område då kunskapsläget fortfarande får beskrivas som dåligt. Trots en särskilt mager svampsäsong efter den långa, ihållande varma sommaren, gjordes många intressanta fynd av kalkgynnade marksvampar som bullspindling, violettrandad spindling, gyllenspindling, tvillingspindling, trillingspindling, kristinspindling, blyspindling, siljansspindling, svartnande spindling, blåsippsspindling, vitterspindling, rutspindling, fagerhätta, skäggvaxskivling, huldretaggsvamp och olivbrun kremla.

Ett särskilt fynd står samtidigt ut ur mängden. Det rör sig om en ganska liten klibbig spindelskivling med blåviolett hatthud, vit fot, bitter smak och en oväntad doft av kokta ärtor. Den hittades av deltagaren Mats Williamsson i en lövrik, barrdominerad sluttningsskog som saknar formellt skydd men ligger i anslutning till Åbojens naturreservat. Fyndplatsen präglades av ytligt rinnande markvatten, örtdominerat fältskilt och ett trädskikt där såväl gran, asp, sälg, björk och gråal fanns på nära avstånd.

Efter mer noggranna studier av kollekten pekade alltmer på att fyndet liknade en art som heter juvelspindling (Cortinarius croceocaeruleus). Tanken framstod samtidigt som smått absurd. Juvelspindling är känd som en kalkkrävande, värmegynnad art. Den lever i huvudsak med trädarten bok och har sin kända huvudutbredning i Centraleuropa (Danmark, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Schweiz). Den nordiska utbredningen visar ett tydligt mönster av nordutposter. Flest förekomster finns i bokskogar i sydöstra Skåne och övriga fynd är nästan helt knutna till kalkförekomster i de varmaste svenska klimatzonerna – enstaka platser längs västkusten, Öland och Gotland, Kinnekulle vid Vänern och Omberg vid Vättern. En nutida nordutpost finns på en hasseldominerad lokal i östra Uppland. Även i Norge uppvisar arten ett liknande mönster. Historiskt finns ett fynd norr om den uppländska lokalen. Det gjordes på 1980-talet av Siw Muskos i Sundsvallstrakten och finns deponerat i Naturhistoriska riksmuseets herbarium.

När vi skickade det norrbottniska fyndet till DNA-sekvensering uteslöt vi inte att det skulle kunna röra sig om en egen, obeskriven syskonart. Spindelskivlingarna är ett av våra största släkten av mykorrhizasvampar och har under de senaste 15 åren genomgått stora taxonomiska förändringar utifrån genetiska studier. Det är inte helt ovanligt att fynd av snarlika svampar i tydligt skilda miljöer, med olika partnerträd eller utbredningsmönster visar sig vara olika arter.

Värsta Jurassic Park-grejen!

Så var emellertid inte fallet med den lilla blåvioletta svampen från skogssluttningen i Åbojen. DNA-sekvensen visade sig matcha helt med fynd av juvelspindling från södra Sverige och Centraleuropa. Det är ett hopp på hela 70 mil (fågelvägen) från det nordligaste samtida fyndet i Uppland och ca 50 mil till Siw Muskos engångsfynd i Medelpad för över 40 år sedan.

“Värsta Jurassic Park-grejen!”, var den spontana reaktionen från Erik Persson, naturvårdsmykolog i projektet Boreala svampskogar.

Hur en kalkkrävande, värmegynnad bokskogsspindling hamnade i en östsluttning i Bodens kommun tillsammans med starkt boreala arter som norna, röd trolldruva och trillingspindling vet vi inte. Kanske finns svaret i en resa många tusen år tillbaka i tiden?

Juvelspindling är rödlistad som nära hotad (NT) i Sverige.