Sveriges nordliga kalkbarrskogar är på många sätt ett ännu outforskat område. Vi vet en hel del, men samtidigt så lite. Det är något särskilt att besöka ett område, där ingen sökt marksvampar förut och plötsligt står fötterna granne med en pytteliten, lysande orange fagerhätta eller en stiligt grå borgsjömusseron.
Ordet ”kalk” i benämningen kalkbarrskog är ett samlingsnamn för flera olika marktyper med basisk påverkan. Något om berggrund, skalgrus etc. Barrkontinuitet.xxxxxxxx xx x x x xxxxxxxxxxxxxx x x
Naturtypen kalkbarrskog är en sedan länge känd miljö.
Läs mer om kalkbarrskogar på Skogsstyrelsens webbplats.
XXXXXXXXXXXXXXXXX växterna har gråallundens funga ofta överlapp med sydliga lundar och andra miljöer med ädla lövträd. Ibland förekommer ängssvampar, liksom jordstjärnor och små fjällskivlingar vid sidan av mer krävande vedlevande nedbrytare som vissa hättor (mycena), scharlakansskål, kandelabersvamp och små sköldingar (pluteus). Till dessa tillkommer ett antal mykorrhizasvampar som uteslutande lever med alar i släkten som kremlor (russula), riskor (lactarius), flugsvampar (amanita), pluggskivlingar (paxillus) och spindelskivlingar (cortinarius). Flera av dessa arter är mycket ovanliga, eller saknas helt, i gråalbestånd på till exempel kemiskt surare marker liksom i de vanligen blötare klibbalsdominerade kärren och sumpskogarna. Ett exempel är den globalt rödlistade Alflugsvamp (Amanita friabilis) med cirka 100 kända lokaler i värden som är på tillbakagång i den sydliga delen av sin utbredning (Centraleuropa), delvis på grund av den snabba utslagningen av alar till följd av en invasiv parasitsvamp. Sverige har idag ett väsentligt antal av artens kända lokaler, och merparten av dessa återfinns i gråallundar med en särskild koncentration i södra Ångermanland och norra Medelpad.
Vita fläckar på kartan
Läs mer om Kalkbarrskogar på Skogsstyrelsens webbplats.
