Gråal är ett träd som har tyngdpunkten i sin utbredning i de boreala landskapen. Den kan etablera sig på många olika marktyper och likt andra alar samarbetar den med bakterier för att fixera kväve i marken. Gråalen betas ogärna, till skillnad från rönn, björk, sälg och asp, av klövvilt då den producerar ett frånstötande smakämne. På grund av gråalens breda ekologi kan bestånd dominerade, eller med inslag, av gråal skilja sig åt.
En gråallund är en specifik typ av så kallad successionslövskog på kalk- och källpåverkade marker där gråal utgör det dominerande trädslaget. Man kan säga att gråallunden är något av en boreal kusin till rikare ädellövskogar. Miljön kan, och har troligen historiskt uppkommit efter brand, förändringar i vattenflöden eller andra mer omfattande naturliga störningar. Dagens gråallundar finns dock särskilt som igenväxningsbestånd i skogsbygder på tidigare betes- och slåttermarker i lägre delar av bergssluttningar.
Jordlagret i gråallundarna är ofta blockrikt–sandigt (morän, svallsediment, isälvsediment), och marktypen är över lag frisk med fuktiga–blöta stråk i form av dråg, rännilar eller bäckar. Kombinationen av näringsrika sediment, alarnas kvävefixering och källpåverkan gör att det översta jordlagret är rikt på mull och brunjord. Vanligtvis finns ett tydligt inslag av andra lövträd som hägg, glas- och vårtbjörk, sälg, asp och rönn. Ofta skvallrar en närvaro av grova träd om markens höga bördighet som förstärks av alarnas förmåga att fixera kväve i marken. Typiskt finns också mycket stående döende och döda träd liksom liggande död ved. I buskskiktet märks ofta inslag av arter som röda- och svarta vinbär, måbär, olvon, tibast och brakved. Fältskiktet präglas av en frodig flora med höga örter, ormbunkar och inslag av så kallade rikörter (kalkgynnade arter). Under tidig vår märks lägre, tidigblommande lundväxter. Exempel är vitsippa, blåsippa, smånunneört, vårlök, harsyra, desmeknopp, violer, gullpudra, hultbräken, ormbär, rödblära, lundarv och kabbleka men sammansättningen varierar utifrån breddgrad. Senare på året dominerar högörtsvegetationen med arter som strutbräken, torta, trolldruva, skogssallat, stinksyska, nordisk stormhatt, älggräs och hässlebrodd. Gråallunden liknar då nästan en svårgenomtränglig djungel!
Likt växterna har gråallundens funga ofta överlapp med sydliga lundar och andra miljöer med ädla lövträd. Ibland förekommer ängssvampar, liksom jordstjärnor och små fjällskivlingar vid sidan av mer krävande vedlevande nedbrytare som vissa hättor (mycena), scharlakansskål, kandelabersvamp och små sköldingar (pluteus). Till dessa tillkommer ett antal mykorrhizasvampar som uteslutande lever med alar i släkten som kremlor (russula), riskor (lactarius), flugsvampar (amanita), pluggskivlingar (paxillus) och spindelskivlingar (cortinarius). Flera av dessa arter är mycket ovanliga, eller saknas helt, i gråalbestånd på till exempel kemiskt surare marker liksom i de vanligen blötare klibbalsdominerade kärren och sumpskogarna. Ett exempel är den globalt rödlistade Alflugsvamp (Amanita friabilis) med cirka 100 kända lokaler i värden som är på tillbakagång i den sydliga delen av sin utbredning (Centraleuropa), delvis på grund av den snabba utslagningen av alar till följd av en invasiv parasitsvamp. Sverige har idag ett väsentligt antal av artens kända lokaler, och merparten av dessa återfinns i gråallundar med en särskild koncentration i södra Ångermanland och norra Medelpad.
Gråallundarna är framför allt kända från och kartlagda i delar av Medelpad och i lägre grad i Ångermanland. Inom projektet Svampskogar vill vi förbättra kunskapen om gråallundens utbredning i de boreala landskapen, undersöka regionala skillnader och förbättra kännedomen om utbredningen av de karaktärssvampar och rödlistade svampar som hör hemma där. I och med att gråallundarna utgör boreala successionslövskogar etablerar sig gran med tiden naturligt i bestånden. Kombinationen av en högre andel kemiskt surare förna och en tilltagande beskuggning slår då gradvis ut både mer ljuskrävande lövträd (särskilt asp och björk) liksom med tiden gråalen samtidigt som markvegetationen förändras både till följd av förändrade ljusförhållanden och av sjunkande pH i de övre jordlagren. Om gråallundarna gynnats i en period då många sluttningsbetesmarker lämnats till igenväxning från 1960-talet och framåt kommer miljön sannolikt i stället minska när dessa miljöer övergår till granskogar samtidigt som oreglerade vattendrag och naturliga bränder är en bristvara. Sannolikt behöver gråallundarna, likt sina sydliga kusiner (ädellövskogar), inte bara kartläggas utan också i vissa fall värnas genom aktiva skötselplaner.
Läs mer om gråallundar under Örtrik allund på Skogsstyrelsens webbplats.
